Mor

För sju och sjuttio år tillbaka
i förfädrens vita hus
du föddes i majnattens ljusa vaka
vid björkars och lönnars sus.

Som Rämsjöns drömmande öga
en vårkväll med himmel klar
och stjärnskimmers glans från det höga —
din tankfulla ande var.

Ack, mycket dig livet skänkte
och mycket dig livet tog —
likt solglimt, som svann och som blänkte
i hembygdens mörka skog.

Av lycka och sorg fick du bära
en börda, tyngande stor —
men blev dock det bästa, o kära,
en hängiven, älskande mor. — —

Två ögon, som lyst, äro slutna,
två milda händer fått ro.
Nu vile det stumma förflutna
i minnenas tryggade bo!

(Sigurd Agrell, publicerad 1931)